Translate

26 september 2006

Derby


Idag var det dags att prova något helt nytt. Det där med fotboll har länge fascinerat: Vad är det som är så livsviktigt med fotboll? Vad är det vi har missat? Fotboll är så ointressant för mig att antalet fotbollspelare jag kan namnet på kan räknas på ena handes fingrar EFTER en nyårsafton med hemmagjorda fyrverkerier... eller, vänta nu, det finns en Zlatan jag har hört talas om, åsså han den där som är snygg, åsså Beckham eller Bäckman eller Backhand eller hur det nu var. Dessutom fick jag faktiskt lära mig av nå'n engelsk Eurovision Song Contest-fanatiker att det var en svensk som var nått slags hövding över deras landslag eller nått, och så kan jag ju faktiskt de grundläggande reglerna som att det går ut på att få en boll in i ett mål utan att använda händerna, och att det är en massa spelare uppdelade på två lag som spelar i 90 minuter, och att om en spelare nuddar vid en annan måste han slänga sig omkull och låssas att han har väldigt ont. Till sist har jag ju mitt Hattricklag, Slagsta Exclusive (SEX), som dessutom innehåller en av spelets stora personligheter, Andreas "Knullo" Herling. Men det är nog i stort sett allt jag vet om fotboll. Nåväl, för att utforska det hela och ta reda på om det faktiskt ÄR kul - och livsviktigt - att se en fotbollsmatch, ifall man gör det tillsammans med och mitt ibland alla fanatiker, så bestämde vi oss för att gå och se en match. live. Stockholmsderby. AIK-Hammarby på Råsunda. (Perfekt, tänkte jag - om AIK vinner kan man smälta in i hemmapublikens extas och vara lycklig över resultatet och om Hammarby vinner kan man plocka fram den gamla lagtillhörigheten, från barndomstiden innan man insåg hur oväsentligt det var att bekänna sig till ett lag, och vara lycklig över resultatet. A win-win situation.)


Jodå, det var en kul, intressant och spännande upplevelse! Själva det där med fotbollandet var väl inte direkt spännande - HIF var ju precis så överlägsna som jag trodde de var på 70-talet - men stämningen på läktarna gjorde det värt pengarna och jag fick, genom publikens glada tillrop, lära mig intressanta fakta om lagen som jag aldrig kunnat gissa mig till, som t.ex. att alla spelarna i Hammarby är homosexuella. Bögar, närmare bestämt, men jag undrar om den uppgiften verkligen var korrekt eftersom den motsägs av upplysningen jag fick från flera källor att alla i laget dessutom är "fittor" - vilket i sin tur får mig att konstatera att merparten av AIKs supportrar också är bögar, eftersom de verkade hysa större kärlek till "gubbarna" i AIK än "fittorna" i HIF. Nåväl, en hjärtlig stämning rådde det iaf mellan lagen, som t.ex. när en fallen HIF-spelare tillönskades ett snabbt tillfrisknande med uppmaningen "Sluta ligga och blöda mensblod din jävla Bajenfitta!" - och tänk, som genom ett under botades Bajenfittan precis i samma ögonblick som alla trodde det var ute med honom och bårbärarna just skulle släpa honom av planen - ett under som f.ö. upprepades gång på gång under kvällen.


0-2 slutade matchen och just som man började känna lite besvikelse över bristen på spänning började efterfesten. Utanför stadion väntade horder av upphetsade blodvittrande poliser som längtade efter att få slåss. De gjorde allt för att tränga ihop och irritera folkmassorna, retade och hetsade, slog dem som tog ett steg för nära för att t.ex. fråga efter vägen till tunnelbanan, och till sist kunde äntligen massorna inte behärska sig utan skapade upplopp & kravall. Det blev sirener och blåljus vackrare än utsikten över Rågsved en lördagkväll och mitt i alltihopa begick jag kvällens största misstag: Jag befann mig några meter för långt bort för att få en fin bild på när en av polispiketerna vältes över på sidan - fan! Nu fick det bli en bild från den tråkigare delen av matchen som illustration till dagens rapportering istället.

Skicka en kommentar