Eftersom jag inte har tid och ork till nyskapande just nu, så tar jag och tröstar mina trogna läsare med ytterligare en favorit i repris. Jag hittade en tre år gammal dokumentation av en händelse som kanske är lite aktuell på nått sätt eftersom vi just idag bestämde oss för att skita i Disney On Ice i år.... och just ikväll kanske vi drar till Heron City, så kan jag fuska till några foton att illustrera bloggen med och låssas som om de är tre år gamla ;)

Blunda och kläm åt om älvan så det sprutar blod och magiskt älvstoft... när du tittar igen, på nästa textstycke, är vi tillbaka i januari år 2004.........


Häromda’n exekverade vi familjens julklapp från kusinfamiljen (barnens kusiner alltså. Marias bror) och gick på Disney on Ice i Globen... Vi började lite lätt med att bryta fyra regler: 1: Elvira plankade in - det var väl dagens spänningsmoment. Lite jobbigt att givarfamiljen inte hade tagit reda på om bebisar behöver biljett eller ej, men det gick bra. Hon hängde på Marias mage och slank obemärkt igenom - kanske mest pga. att Hampus helt oplanerat råkade avleda vaktens uppmärksamhet genom att 2: själv planka in. Såg visst mycket roligare ut att krypa under spärren istället för att gå igenom den. Men vi hade ju hans biljett så det gick bra ändå, och av bara farten lyckades jag smuggla in 3: varsin otillåten flaska läsk (har ingen lust att betala 10 gånger drickans värde, bara för att det inte finns något annat alternativ) och 4: kameran - den är ju en del av mig, så hade den upptäckts hade jag slagits till sista blodsdroppen för min rätt att ta den med in, eller åtminstone tagit en bild av vakten och hängt ut på min hemsida och bett någon annan åka och slå HONOM till sista blodsdroppen, eller... njä... snällt lämnat ifrån mig minneskortet hade det förmodligen blivit (jopps. Så därför hade jag förberett mig och stoppat det riktiga kortet i innerfickan och istället satt i leksakskortet på 8MB som följde med på köpet). Fast egentligen hade jag klarat mig utan den, för i min upprördhet över alla idioter som hade smugglat in kameror och satt och försökte blixtfota på 100m håll orkade jag knappt nedlåta mig till att dra fram min egen kamera.

OK... Nog om showen (”vaddå”, skriker alla, ”du har ju inte skrivit något om den” - nänä, och det inkluderar allt som var värt att nämna om den, så det så) ... OK, en lite rolig grej hände i pausen, men det hörde inte heller till showen och är dessutom en helt annan historia.

Desto roligare blev det efter Globen. Då drog vi vidare till Heron City för att gå på billig restaurang (och då menar jag inte McD - tack-o-lov). Vi beställde vår mat av en ung, trevlig och snygg (trodde jag först - men sedan sa Maria att hon såg ut som Caroline - inte maffiacarro utan den där andra) servitris och snart nog kom hon in med en bricka med åtta halvlitersglas och...
...tappade två av dem, en öl och en cola, över Linda! YES! Kvällen räddad :) Vi hade svårt att hålla oss för skratt - det hade inte Linda. Hon hävde ur sig en lång och ilsken ramsa som lätt hade kunnat översättas till Serbiska (ja, det är ett syftningsskämt - häng med lite nu, va?). Servitösen stod helt chockad, paralyserad, mållös, vettskrämd i säkert en minut innan någon kom och hjälpte henne därifrån och torkade upp efter henne. Kusinfamiljen lägsnade av sig, för Linda var för genomvåt för att stanna (Rob. fick visst köpa hem lite McD åt dem istället - hehe) och själva skulle vi få kompensation (OK. Gick väl med på det, fast i vårt stilla sinne tänkte vi att här blir det rejält med dricks när man får en sådan show). Vitlöksbröd skulle vi få - och dessert till alla (i barnrätterna ingick det redan). Det här meddelades av servitörfarbrorn som nu fick ta hand om oss istället för servitrixflickan som stod och skakade bakom bardisken och inte vågade sig fram mer på hela kvällen.

Vi fick vår mat. Vi åt upp. Barnen gick ut och lekte lite (”vi ropar på er när glassen kommer”). Vi väntade på desserten. Vi såg på Waterworld (visades på restaurangväggen, som alltid). Vi väntade på desserten. Vi såg på Waterworlds eftertexter. Vi väntade på desserten. Vi såg på hur Waterworld startade om från början. Jag tröttnade och begav mig ner mot bardisken och den skräckslagna för att fråga efter dessertmenyn. Jag hann uttala ett ”Jo...” varvid hon kontrade med ett skräckslaget ”Dessert?” och en bestämd nick varefter hon försvann baklänges in genom köksdörren.... Jag gick tillbaks till Maria och berättade att nu vet jag inte vad som händer. Blir spännande. ”Tror du att de vågar kommunicera med oss? Ta reda på vad vi vill ha för efterrätt? Lyckas inhämta informationen att du är nötallergiker?”... Vi såg på Waterworld. Nå’n kökspojke kom in med två tallrikar nöttårta. -”Ursäkta, är det nötter i den här?”. -”Äh, öööhh”. Vi såg på Waterworld medan kökspojken sprang och konsulterade servitrisen som stod och kikade bakom köksdörren. -”Ja, det är nötter. Vill ni ha något annat? Glass med chokladsås?”. Jag behöll min nöttårta, vi såg på Waterworld (OK OK, jag erkänner - vi såg aldrig på Waterworld. Satt och pratade och hade allmänt roligt åt kvällens händelser. Men den rullade i alla fall i bakgrunden hela tiden) och sedan kom marias Glass in. Vi hade nu fått vitlöksbröd och två efterrätter i kompensation för att, tja, vet inte för vad, för vi hade ju inte fått nå’n dricka över oss. Detta hade vi fått på bekostnad av all rimlig service, samt att de glömt bort de två efterrätter som skulle ingå i barnmenyerna - summa noll. Får väl anses vara OK. Orkade inte bråka om barnens glass. De lekte och hade kul och glömde nästan bort den själva.

Fast vi hamnade ju förstås på minus sedan, då vi fick slinka in på McD och köpa efterrättsglass till barnen. Fan. Man kommer aldrig undan McD :(

Innan vi lämnade restaurangen var förstås Maria snäll nog att gå fram till den vettskrämda och lugna henne lite. ”Blev du rädd? Jo, hon har lite hetsigt humör, men det är inget att bry sig om. Vi är i alla fall nöjda och glada”.

Dagen efter berättade f.ö. Linda att hon ångrade sig djupt. ”Jag borde ju ha blivit förbannad! Inte ta det så där löjligt lugnt!”... Hjo.